ANOR (2)

Varberg

Varberg är en tätort och ligger i Halland.

De äldsta beläggen för staden är ett brev från 1343 då staden benämns Getakärr. Platsen Getsjö är däremot omnämnd tidigare då Saxo Grammaticus nämner den i samband med

Slaget vid Nissan 1062. 

Arkeologiska utgrävningar antyder att Getakärr började byggas under andra halvan av 1200-talet. Det har även spekulerats i att Gamla Köpstad var en föregångare till staden, men det är på grund av bristen av arkeologiskt- och källmaterial svårt att bedöma.

Varbergs fästning anlades i slutet av 1200-talet. Den kom under början av 1300-talet att fungera som centrum för ett halvt självständigt rike skapat av de förläningar Erik Magnusson och Ingeborg Håkansdotter hade i Bohuslän, Västsverige och Halland.

Vid 1400-talets början antogs namnet Varberg (Vardberg eller Vårdkasberg) efter berget där Varbergs fästning ligger, ursprungligen en borg anlagd på 1280-talet. Under 1400-talet grundas Ny Varberg norr om staden. Getakärr kallas då Gamla Varberg och mister 1578 sina stadsrättigheter. Förhållandet mellan de bägge städerna präglades sannolikt av kamp om kontrollen av handeln i området. Ny Varberg anlades där vägar från Västergötland och Småland möter Kungsvägen Oslo-Köpenhamn. Staden låg omkring 700 meter inåt land och för att kunna fungera som hamn anlades en kanal ut till havet. Ny Varberg var knuten direkt till kungen, medan Gamla Varberg troligen kontrollerades av den lokale länsherren.

På ett något större plan konkurrerade Varberg i sin tur med Nya Lödöse och senare Göteborg.

Framför allt längs de gamla vägarna mot Jönköping respektive längs Viskadalen i riktning mot Borås hade Varberg sedan gammalt goda förbindelser.

Ett karmelitkloster grundades i Ny Varberg mellan 1462 och 1497. Det stängdes i samband med reformationen 1531–1532. Ny Varberg förstördes av svenskarna 1565 under Nordiska sjuårskriget

Den övergavs efter att åter ha blivit skövlat under Kalmarkriget 1611-1612.

Varberg flyttade nu till ett ställe i närheten av fästningen kallat "Varberg på platsarna", där det blev kvar till 1666, då staden efter att ha brunnit ner flyttades till sitt nuvarande läge.

Under 1700-talet skedde satsningar på tegelbruk, olika former av klädtillverkning samt tobaksspinnerier. De kom dock i allmänhet att inte slå särskilt väl ut och Varberg kom, liksom övriga Halland, att industrialiseras relativt sent. En betydande orsak till problemen för etableringarna var att Varberg 1767 drabbades av en mycket omfattande stadsbrand.

Varbergs kyrka

Kyrkan är byggd i sten och uppfördes 1769–1772 i gustaviansk stil som ersättning för den gamla Caroli kyrka från 1600-talet, vilken förstördes i stadsbranden den 18 maj 1767.

Arkitekt var Friedrich August Rex.

Den är enskeppi och har ett rektangulärt långhus med en femsidig koravslutning i öster. Tornet i väster har putsade strävpelare och är försett med ett tornur. Tornet kröns av en öppen lanternin.

Det ursprungliga uret, med urtavla åt alla fyra väderstreck, ersattes 1972 av ett nytt.

Kyrkans fasader är vita och stänkputsade. De genombryts av rundbågeformade muröppningar, vars omfattningar är slätputsade. Fönsteraxlarna delas in av strävpelare. Fasaderna är också försedda med pilastrar och gesimser. Långhuset har ett valmat mansardtak.

Ursprungligen hade det tegeltak, men teglet byttes 1890–1891 mot zinkplåt, som i sin tur byttes mot kopparplåt 1978.

De tidigare två vapenhusen, ett i norr och ett i söder, revs 1813. Norr om långhuset finns en Sakristia, som byggdes 1961 efter ritningar avIngrid Uddenberg i en stil som liknar den övriga kyrkan. Taket är belagt med kopparplattor.

Ursprungligen var kyrkorummet rikt dekorerat, men efter de omfattande renoveringarna 1931–1932 och 1965–1966 är interiören kraftigt förenklad. Dagens kyrka präglas av Jerk Altons

omgestaltning som genomfördes 1998–2000 tillsammans med stora delar av den fasta inredningen som är från 1800-talet. 

Under kyrkans golv finns gravar från 1600- och 1700-talen, varav en del härrör från Caroli kyrka. När kyrkan restaurerades 1966 undersöktes gravarna av Varbergs museum. Vid restaureringen påträffades även rester av tegelgolvet i Caroli kyrka.

Inventarier

Altaruppsatsen är från 1816 och försedd med kolonner mellan vilka ett krucifix i förgyllt trä från 1932 är placerat.

En äldre altartavla på duk från 1716 hänger på uppsatsens baksida.

Predikstolen i gråmålat trä med utsmyckning i vitt och guld, ritad av Fredrik Ekberg, tillkom vid renoveringen 1890–1891. Då fick även den lilla läktaren sin nuvarande utformning.

Dopfunten med sjusidig cuppa och fot med ornament och änglahuvuden är utförd i snidad och förgylld ek. Den är utförd 1619 av Sven Snickare och räddades ur Varbergs dåvarande kyrka när staden på Platsarna förstördes i stadsbranden den 12 augusti 1666.

Dopfatet i koppar är från 1600-talet.

Nattvardskalken i förgyllt silver är tillverkad på 1520-talet i Danmark. Den har en åttakantig nod på skaftet utförd som en ring i bergkristall. Kalken sägs vara en gåva till kyrkan på 1570-talet av den dåvarande danske kungen.

Två ljusstakar av malm är från 1587 och två andra från 1600-talet.

Två silverljusstakar i senbarock tillverkades 1725 av Johan Wallman i Varberg.

I kyrkans kor finns fyra målade glasfönster, utförda av den danske konstnären Johan Thomas Skovgaard. De insattes 1960 och visar olika händelser ur Jesu liv Fönstren ersatte äldre målade fönster, utförda av Reinhold Callmander, som visade de fyra evangelisterna med sina respektive symboler och hade satts in vid en renovering 1890–1891.

I kyrkan hänger flera oljemålningar, huvudsakligen från 1700-talet.

De nuvarande kyrkbänkarna sattes in vid renoveringen 1965–1966 och då förenklades även orgelfasaden från 1790-talet.

Storklockan är omgjuten 1902. Diameter: 140 cm. Vikt: 1750 kg. Den kom med båt från Andreas Wetterholtz klockgjuteri i Malmö 10 oktober 1765. 1767, vid den stora branden, smälte klockan när kyrkan brann ner men blev omgjuten av Abraham Wetterholtz, Malmö, son till klockgjutaren Andreas Wetterholtz. 1772 uppstod en spricka vid ringningen av storklockan i den nya kyrkan och den omgöts i Vinberg i ett på platsen uppfört "gjuthus" sent samma år av Jonas Wetterholtz från Göteborg. Den hade då en vikt av 1428 kg (10 skeppund (uppstadsvikt) som här var en av de nya gällande viktberäkningarna från 1739).

1888 var det dags för en ny spricka 27 januari och den omgöts av Eriksbergs Mekaniska Verkstad, Göteborg, under december 1888.

Lillklockan omgöts 1905. Diameter: 110 cm. Vikt: 950 kg. Den blev från början gjuten 1786 av Jonas Wetterholtz, son till Andreas Wetterholtz, som då bodde i Göteborg. Klockan hade då en vikt av 10 skeppund, 10 lispund, 10 skålpund =939,2 kilo (enligt den gamla gällande viktberäkningen innan 1739 som här användes).

ÖVRIGT